Ekot har haft partiledarutfrågningar under denna och förra veckan. Jag kan konstatera att det var väldigt ojämn kvalité i frågor och bemötande av partiledarna.
- Lars Ohly fick, rättmätigt, ganska hård omgång och alla förstod ganska snart hur han försökte ducka undan frågor om diktaturkramande. Klart står att Lars Ohly är ganska inkompetent att uttala sig om utrikes- och demokratifrågor med tanke på hans förvrängda syn på omvärlden. Han hann dessutom med att propagera för sitt USA-hat samtidigt som han hyllade terroristerna i mellanöstern (speciellt Hizbollah).
- För Fredrik Reinfeldts del var det också tufft, men lite softare än med Ohly. En groda, som fick hela vänstermediasverige att hoppa av lycka, om fastighetsskatten hanns också med under utfrågningen. Olyckligt av Fredrik att tänka högt, men snart insåg man att den idén inte var nåt att ha och skrotades därmed. Han vart snabbt förlåten, för vem kan motså hans hundögon?
- Lars Leijonborgs utfrågning var bland de bästa under hela veckan. Visst kan han verka lite virrig och ofokuserad ibland, men han har DET när det kommer till att prata. Däremot är det en helt annan sak att se honom på tv. Lars fick däremot väldigt mycket frågor om Moderaterna, vilket förvånar en hel del eftersom det är två separata partier. Ytterst tydlig var Leijonborg angående fastighetsskatten, med tanke på Fredriks blunder dagen innan. Extra skoj var citaten i slutet där Lars inte kände igen sin egen bok. Men det är inte så konstigt, jag kommer inte ihåg mina inlägg från i februari här nedan om någon hade läst upp dem för mig.
- Den absolut bästa utfrågningen, konstigt nog, var Göran Hägglund. Jag gillar inte Kristdemokraterna, men trots hårda frågor behöll Göran sitt lugn och var metodisk och pedagogisk när han förklarade sin vision och sina idéer inför ett eventuellt borgerligt valvinnande. Det var väldigt motiverande att lyssna på Hägglunds prat trots att jag inte delar hans ideologi.
- HSB stod senare på tur. Som vanligt var Göran lugn och mysig, men frågorna var inte särskilt tuffa av sig. Kändes mest som om Persson hade tagit med sig lite kaffe och han tillsammans med utfrågarna satt och drack det med lite dopp. De var det vanliga yada yada om hur bra Sverige går (trots att inga nya jobb finns och arbetslösheten är enorm, speciellt hos ungdomarna). Bristen på visioner och tafattheten hos statsministern sken igenom som en lampa i mörker. Inte så konstigt eftersom man veckan innan presenterat ett valmanifest som nog kan betecknas som det mest idélösa någonsin i modern historia.
- Den jobbigaste utfrågningen att lyssna till var Maud Olofssons. Utfrågningen var oerhört aggressiv och Maud försökte försvara sig så gott det gick. Men det är inte lätt när reportrarna drar helt andra slutsatser av vad Maud sa än vad hon faktiskt sa (exempelvis sa hon inte att hon välkomnar låglönekonkurrens). Och det där med a-kassans reformering verkar ha fått reportrarna att gå i taket. De tänkte väldigt socialistiskt eftersom de förutsatte att alla skulle vara långtidsarbetslösa snarare än att få arbete. Bra gjort Maud, men försök vara mer fokuserad och pedagogisk i framtiden!
- Sista utfrågningen med Maria Wetterstrand var, trots allt, en frisk fläkt. Hon utvecklade sin syn på såväl friår som om kvinnliga trafikskyltar. Friåret beskrevs som något himmelskt, trots att det snarare kan betraktas som något fiasko. Däremot var det intressant att höra om hur Maria tänker kring kärnkraft. Synd bara att de inte insett samma sak som Centerpartiet, nämligen att man måste avveckla med ansvar och i samförstånd med energibolagen. Också trist att ett parti, som påstår sig vara blockpolitiskt obundet, ändå inte kan se förbi blockpolitiken.
