Inget kampanjande på företag! november 14, 2007

Moderaterna vill att alla eller inga partier skall kampanja på företag. Det är faktiskt en rimlig idé. Idag har LO, på bekostnad av arbetsgivarna, tillåtelse att ha möten i företags lokaler. Eftersom LO och S är två sidor av exakt samma mynt, betyder det egentligen att LO för S-propaganda in på företagen. Det är orimligt i en demokrati att det fungerar så, och därför bör samma förutsättningar gälla för alla. I min mening är det därför bäst att sätta stopp för LOs möten i företagens lokaler. Vill de ha möten där skall de få betala för den tid och plats de tar upp av företagets lokaler samt arbetarnas tid. Likadant skall gälla om V, C, Kd, Mp eller annat parti önskar komma till ett företag och informera om sin politik.

Marita Ulvskog tycker inte det är en bra idé (konstigt nog) och säger:

Att börja tvinga facket och arbetsgivarna vilka partier de ska bjuda in eller inte känns som ett hot

Är det bara jag som ser att hon försäger sig? Hon försöker dels låtsas som om LO inte alls har något med S att göra, och dels som om det handlar om tvång. Det är inte frågan om tvång, eftersom en förändring så som M önskar, inte är att tvinga någon, speciellt inte om man portar all sådan verksamhet från företagen – vilket är den bästa lösning. Och vaddå hot? Hon ser det som att om inte S har ensam tillgång till företagen så  kommer partiet att rämna totalt. Ja, men då följer de bara spelets regler, och om folket upptäcker att S inte är något att ha, då är det lika demokratiskt som om Kd hamnar utanför riksdagsspärren.

Även: SVD,

Dagens ickenyhet november 7, 2007

En förtroendeundersökning från SKOP visar att förtroendet för regeringen har gått ner något… och nu är den den lägsta på – håll i er nu – ett år!! Wooo, jag tror jag skall svimma – not!

Men allvarligt, detta är ju en totalt ointressant nyhet. 42% tycker regeringen gör ett bra eller mycket bra jobb, medan 34% tycker den gör ett dåligt jobb. De som tror oppositionen skulle göra ett bra jobb landar på 38%, alltså lägre än regeringen.

För knappt ett år sedan var det istället ökat förtroende som var nyheten, och då var förtroendet att 37% av befolkningen ansåg regeringen göra ett bra eller mycket bra jobb. Och ännu roligare blir det när vi tittar på hur det såg ut innan valet. I juli skanderades det ut att den dåvarande socialdemokratiska regeringen fick ökat förtroende samtidigt som alliansen hade förtroende av 40%. Tre veckor senare sjönk förtroendet för minoritetsregeringen till 41% (från 61% sommaren 2002) samtidigt som 35% trodde en borgerlig regering skulle göra jobbet bättre.

Ja, ni vet hur det gick. Alliansen vann tillsammans med svenska folket.

Världens sämsta journalister november 6, 2007

Ibland blir jag så förbannad att jag kokar inombords. Jag vet inte vad som hänt med den svenska journalistkåren, men den har verkligen tappat all trovärdighet. Det är inte de politiska sakfrågorna som intresserar längre, nu är det istället om någon betalat svart någon gång i sitt liv (exempelvis om man betalat grannpojken att klippa gräsmattan) – och en normal människa har gjort det. Det tragiska den här gången är att det handlar om gamla synder på 1970-, 1980- och 1990-talet. Hur långt tillbaka får man ha gjort fel utan att behöva vara olämplig som politiker?

Vi kan ju fråga Mona Sahlin. Att hon alls uttalar sig i frågan är ju bara komiskt. Jag känner inte till någon annan politiker som begått så många brott på skattebetalarnas bekostnad som henne. Var det inte svarta dagmammor, så var det obetald tv-licens, p-bot trots körförbud på bilen (det hände om och om och om igen, senast 2001), köpt varor för många tusentals kronor på statens kontokort (något som sedan förringades till ”toblerone”), åka på lyxsemester med livvaktar på skattebetalarnas bekostnad, går i konkurs med ett brak samtidigt som man är ”småföretagarexpert” åt regeringen, fixa praktikantjobb åt sin dotter och därmed by-passa alla anställningsregler, låta räkningar gå till kronofogden, få ännu fler parkeringsböter, gå med i facket först när man blir partiledare för det skall se bra ut. Ja, det slår alla hittills avgångna borgerliga politiker och tjänsteman med hästlängder. Hur kan hon vara lämplig att leda ett parti, som potentiellt kan bilda regeringen i framtiden, om nu Stegö Chilò och Borelius måste avgå för småpotatis i jämförelse?

Det kanske inte är så konstigt att journalisterna väljer att sikta in sig på skandaljournalistiken. Dels säljer det lösnummer, dels är journalistkåren överdrivet vänstervriden och dels gör ju den sittande regeringen exakt det den gick till val på samtidigt som allt gå på räls – det är inga goda nyheter för en journalist. Helst skall allt alltid gå åt helvete, så då måste man ju sjunka ner i träsket och ge sig in på snaskigheter istället. Fusk och svartlöner är inte rätt, men vi är inte mer än människor och om man ber om ursäkt för det så är det överspelat. Det är bara i Sverige något sådant här kan dras upp till oändliga proportioner, vare sig det handlar om en puss på kinden på en bög vid en krogvistelse, att man inte lämnat kontrolluppgifter till skatteverket eller missat att hantverkaren inte hade f-skattesedel. Sveriges journalister är allt för patetiska. Att det ändå är så tyst som det är från oppositionen (ibland kan man till och med hitta vettiga röster där) kanske beror på att läget inte är ett dugg bättre hos dem. Ligger man lågt så märks man inte. Men Mona kan ju inte sluta kasta sten i glashus.