Ibland blir jag så förbannad att jag kokar inombords. Jag vet inte vad som hänt med den svenska journalistkåren, men den har verkligen tappat all trovärdighet. Det är inte de politiska sakfrågorna som intresserar längre, nu är det istället om någon betalat svart någon gång i sitt liv (exempelvis om man betalat grannpojken att klippa gräsmattan) – och en normal människa har gjort det. Det tragiska den här gången är att det handlar om gamla synder på 1970-, 1980- och 1990-talet. Hur långt tillbaka får man ha gjort fel utan att behöva vara olämplig som politiker?
Vi kan ju fråga Mona Sahlin. Att hon alls uttalar sig i frågan är ju bara komiskt. Jag känner inte till någon annan politiker som begått så många brott på skattebetalarnas bekostnad som henne. Var det inte svarta dagmammor, så var det obetald tv-licens, p-bot trots körförbud på bilen (det hände om och om och om igen, senast 2001), köpt varor för många tusentals kronor på statens kontokort (något som sedan förringades till ”toblerone”), åka på lyxsemester med livvaktar på skattebetalarnas bekostnad, går i konkurs med ett brak samtidigt som man är ”småföretagarexpert” åt regeringen, fixa praktikantjobb åt sin dotter och därmed by-passa alla anställningsregler, låta räkningar gå till kronofogden, få ännu fler parkeringsböter, gå med i facket först när man blir partiledare för det skall se bra ut. Ja, det slår alla hittills avgångna borgerliga politiker och tjänsteman med hästlängder. Hur kan hon vara lämplig att leda ett parti, som potentiellt kan bilda regeringen i framtiden, om nu Stegö Chilò och Borelius måste avgå för småpotatis i jämförelse?
Det kanske inte är så konstigt att journalisterna väljer att sikta in sig på skandaljournalistiken. Dels säljer det lösnummer, dels är journalistkåren överdrivet vänstervriden och dels gör ju den sittande regeringen exakt det den gick till val på samtidigt som allt gå på räls – det är inga goda nyheter för en journalist. Helst skall allt alltid gå åt helvete, så då måste man ju sjunka ner i träsket och ge sig in på snaskigheter istället. Fusk och svartlöner är inte rätt, men vi är inte mer än människor och om man ber om ursäkt för det så är det överspelat. Det är bara i Sverige något sådant här kan dras upp till oändliga proportioner, vare sig det handlar om en puss på kinden på en bög vid en krogvistelse, att man inte lämnat kontrolluppgifter till skatteverket eller missat att hantverkaren inte hade f-skattesedel. Sveriges journalister är allt för patetiska. Att det ändå är så tyst som det är från oppositionen (ibland kan man till och med hitta vettiga röster där) kanske beror på att läget inte är ett dugg bättre hos dem. Ligger man lågt så märks man inte. Men Mona kan ju inte sluta kasta sten i glashus.
